-

Det svider i ögonen. Inte för att några elaka tårar vill komma ut, utan för att jag är arg. Jag är så arg. Egentligen borde jag inte vara arg, för det är ingen sak att vara arg för men jag är arg ändå. Det är en sådan värdslig sak att vara arg på att jag inte ens vill skriva vad det är jag är arg på. Jag tror att jag är arg bara för att vara arg. Ja, så är det nog. Jag är arg på mamma och pappa. Jag hällde ut deras "lill-lördag"-öl. Jävla livsnjutare, komma här och hälla i sig en öl när man inte ens lyfter ett finger om dagarna. Det enda de gör är att vara på jobbet och sedan drar de hem, med bilen, lägger sig i soffan. Kollar på tv. Jävla latmaskar. Vad är det för stil att komma här och sätta krav på mig, lägga över en massa ansvar och förvänta sig att livet kommer att gå som en dans på rosor bara för att allting ska vara så perfekt runt om kring mig. Vill flytta hemifrån och leva mitt miserabla liv ifred. Nu.

Jag är så förbannat trött att leva i en idyll, allting är inte perfekt hela tiden. Men samtidigt är det ju så förbannat ansträngande att gå runt och vara arg hela tiden. Men nu har jag bestämt mig för att vara arg, och då är jag arg. Det skulle vara väldigt konstigt om jag helt plötsligt inte var arg längre. Det händer inte.

Och min mamma, min kära lilla oförstående mamma, som att de fyra orden Ge - Mig - En - Kram skulle skapa fred på jorden. Du har uppfostrat ett jävligt envis och långsint ungjävel, är du inte medveten om det? Tror du verkligen att en kram skulle lösa alla problem?

Nu känns det lite bättre. Tack och adjö bloggen.