Ibland kommer dagar

Det känns lite jobbigt just nu.

Ibland kommer dagar då bröstkorgen är fylld med lite för många känslor som gör det svårt att andas ordentligt.
Ibland kommer dagar då längtan efter att få bli fri är alldeles för stor.
Ibland kommer dagar då ångesten över ett avslut växer sig större än någonsin.
Ibland kommer dagar då man vaknar med sprucken läpp och en borttappad livsgnista.
Ibland kommer dagar då lukten av vardag är motbjudande.
Ibland kommer dagar som får mig att vilja fly från verkligheten.
Som idag.

Jag är så trött på den perfekta ytan som hela tiden ska putsas. Jag är så trött på människor som bara går ut med deras yttre, men gömmer deras inre. Jag antar att det är mycket lättare på det viset, för att man visar upp den man vill vara. Men den inre personen är den verkliga bilden, ju.

Jag säger ju inte att jag inte putsar mitt yttre. För det gör jag. Jag skulle inte kunna tänka mig att inte putsa mitt yttre, för det är ju på sätt och vis min reklamskylt för mig själv. "Hej det här är Lisa, kom och bli kompis med mig. Jag är fett najs." Men samtidigt undrar man hur långt det får gå, hur mycket får man låtsas?

Fredagskvällen bjöd på en mycket trevlig liten stund med Anna Järvinen. Hon putsar nog inte sitt yttre särskilt mycket kan jag tro. Otroligt blyg tjej, men samtidigt väldigt fint. Det var som om hon hade satt på sig sin tröja utochin. Man fick liksom se den svaga, mindre putsade sidan innan man såg den yttre lite mer tillgjorda sidan. Fan vad djup jag är. Crazy, jag är bländad av mig själv. Jävlar vilken metafor jag gav där! ....HURSOMHELST. Så stötte jag på en tjej efter detta event som strösslade och garnerade sig själv som inihelvete. (Där är den igen. Strössel. Fattar ni? Metafor-Lisa kan ni numera kalla mig) Då undrar jag, hur mycket av den tjejen som jag såg är hon? Jag kan nämligen omöjligen tänka mig att en person som är så...perfekt... finns. Fast nu är hon antagligen inte perfekt. Eftersom jag störde mig rejält på denna perfekta yta har hon helt klart en defekt som inte är till fördel i sociala sammanhang.

Mina fingrar har dansat på tangenterna idag. Skrev en novell på engelska av bara farten, cirkus en timme tog det. Jag som brukar behöva minst en vecka. Novellen handlade om en blödig man som skrev brev till sin flickvän uppe i himmelen. Jätte sorgligt. Borde göras en gråtfilm av den. Skrivarsjukan har botats, tror jag bestämt. Ni märker ju, kan ju knappt sluta skriva detta blogginlägg. Som ingen läser.


PS. Jag är kär. I Annika Norlin. Och jag skrev det på hennes blogg och nu hoppas jag att kärleken blir ömsesidig. D.S

PS 2. Jag är dunderförkyld. Tror det beror på att mina "kära" föräldrar glömde mina hundar ute på gården imorse. De liksom rymde, ni vet, så som man kan räkna ut med lilltån att hundar gör när grinden är öppen. Så det första jag gjorde med min lördagströtta kropp var att springa runt på Sunnerstas alla gator och skrika halsen av mig. Hundjäveln gick såklart tillbaka till huset, medans jag sprang runt 2 km bort och gav upp hoppet. DS. 2

PS 3. Jag avgudar den som läste hela det här blogginlägget. DS 3

Ja vad har jag haft för mig på sista tiden, kanske ni inte tänker. Då ska jag berätta för er att jag inte har haft för mig så värst mycket. Förutom att krama Tingsek, hata Tingsek och sedan tycka om honom igen. Sedan har jag även gått i skolan. Haft ångest över sommarjobb (Ansökan inskickad. Jag var för feg för att gå dit personligen. Kommer aldrig få jobb.) Ångesten hänger inte bara över sommaren, jag har en allmän livsångest skulle man kunna uttrycka det. Oj då, tänker ni. Tjejen mår inte bra. 

Men jo. 

Jag mår bra. Men jag känner mig instängd i en bur. Begränsad. Kan inte göra det jag vill. För jag har träning hit och dit, match där och läxor här. Prov nu och en uppsats sen. Böcker ska läsas och livet ska levas. Jag får liksom inte ihop det på något sätt och vis. Och det är inte det att jag vantrivs med att träna och spela. Sanningen är ju till och med att jag finner skolan rätt trevlig. Nej, saken är den att jag har fått ett livsperspektiv. Såhär ligger det till: 

- Du går på dagis. 

- Du börjar grundskolan.

- Du går ut grundskolan. 

- Du börjar på gymnasiet. 

- Du går ut gymnasiet. 

- Du börjar på universitetet. 

- Du slutar på universitetet. 

- Du börjar jobba

- THE END. FINITO. LIVET ÄR ÖVER. 

När min kära syster sedan låter mina öron lyssna till: "Biologi är livet, jag vill bli läkare". Då klingar det inte jättefint. Det skär mest. Mina öron blöder. Här snackar vi alltså om en tjej som är 18, snart 19 år. När ska hon leva? När ska jag leva? 

Nu kom min käre far instapplandes genom dörren. Han är lite berusad. Han är så jävla rolig då. Jag dör. Haha.