-

Ja vad har jag haft för mig på sista tiden, kanske ni inte tänker. Då ska jag berätta för er att jag inte har haft för mig så värst mycket. Förutom att krama Tingsek, hata Tingsek och sedan tycka om honom igen. Sedan har jag även gått i skolan. Haft ångest över sommarjobb (Ansökan inskickad. Jag var för feg för att gå dit personligen. Kommer aldrig få jobb.) Ångesten hänger inte bara över sommaren, jag har en allmän livsångest skulle man kunna uttrycka det. Oj då, tänker ni. Tjejen mår inte bra. 

Men jo. 

Jag mår bra. Men jag känner mig instängd i en bur. Begränsad. Kan inte göra det jag vill. För jag har träning hit och dit, match där och läxor här. Prov nu och en uppsats sen. Böcker ska läsas och livet ska levas. Jag får liksom inte ihop det på något sätt och vis. Och det är inte det att jag vantrivs med att träna och spela. Sanningen är ju till och med att jag finner skolan rätt trevlig. Nej, saken är den att jag har fått ett livsperspektiv. Såhär ligger det till: 

- Du går på dagis. 

- Du börjar grundskolan.

- Du går ut grundskolan. 

- Du börjar på gymnasiet. 

- Du går ut gymnasiet. 

- Du börjar på universitetet. 

- Du slutar på universitetet. 

- Du börjar jobba

- THE END. FINITO. LIVET ÄR ÖVER. 

När min kära syster sedan låter mina öron lyssna till: "Biologi är livet, jag vill bli läkare". Då klingar det inte jättefint. Det skär mest. Mina öron blöder. Här snackar vi alltså om en tjej som är 18, snart 19 år. När ska hon leva? När ska jag leva? 

Nu kom min käre far instapplandes genom dörren. Han är lite berusad. Han är så jävla rolig då. Jag dör. Haha.