-

Jag är så trött på den perfekta ytan som hela tiden ska putsas. Jag är så trött på människor som bara går ut med deras yttre, men gömmer deras inre. Jag antar att det är mycket lättare på det viset, för att man visar upp den man vill vara. Men den inre personen är den verkliga bilden, ju.

Jag säger ju inte att jag inte putsar mitt yttre. För det gör jag. Jag skulle inte kunna tänka mig att inte putsa mitt yttre, för det är ju på sätt och vis min reklamskylt för mig själv. "Hej det här är Lisa, kom och bli kompis med mig. Jag är fett najs." Men samtidigt undrar man hur långt det får gå, hur mycket får man låtsas?

Fredagskvällen bjöd på en mycket trevlig liten stund med Anna Järvinen. Hon putsar nog inte sitt yttre särskilt mycket kan jag tro. Otroligt blyg tjej, men samtidigt väldigt fint. Det var som om hon hade satt på sig sin tröja utochin. Man fick liksom se den svaga, mindre putsade sidan innan man såg den yttre lite mer tillgjorda sidan. Fan vad djup jag är. Crazy, jag är bländad av mig själv. Jävlar vilken metafor jag gav där! ....HURSOMHELST. Så stötte jag på en tjej efter detta event som strösslade och garnerade sig själv som inihelvete. (Där är den igen. Strössel. Fattar ni? Metafor-Lisa kan ni numera kalla mig) Då undrar jag, hur mycket av den tjejen som jag såg är hon? Jag kan nämligen omöjligen tänka mig att en person som är så...perfekt... finns. Fast nu är hon antagligen inte perfekt. Eftersom jag störde mig rejält på denna perfekta yta har hon helt klart en defekt som inte är till fördel i sociala sammanhang.

Mina fingrar har dansat på tangenterna idag. Skrev en novell på engelska av bara farten, cirkus en timme tog det. Jag som brukar behöva minst en vecka. Novellen handlade om en blödig man som skrev brev till sin flickvän uppe i himmelen. Jätte sorgligt. Borde göras en gråtfilm av den. Skrivarsjukan har botats, tror jag bestämt. Ni märker ju, kan ju knappt sluta skriva detta blogginlägg. Som ingen läser.


PS. Jag är kär. I Annika Norlin. Och jag skrev det på hennes blogg och nu hoppas jag att kärleken blir ömsesidig. D.S

PS 2. Jag är dunderförkyld. Tror det beror på att mina "kära" föräldrar glömde mina hundar ute på gården imorse. De liksom rymde, ni vet, så som man kan räkna ut med lilltån att hundar gör när grinden är öppen. Så det första jag gjorde med min lördagströtta kropp var att springa runt på Sunnerstas alla gator och skrika halsen av mig. Hundjäveln gick såklart tillbaka till huset, medans jag sprang runt 2 km bort och gav upp hoppet. DS. 2

PS 3. Jag avgudar den som läste hela det här blogginlägget. DS 3